Döden på väg

På väg hem från landet åkte vi bakom en gubbe som körde på ett rådjurskid.
Han snuddade den bara men den blev liggande med slappa bakben.
Gubben försökte ringa polisen - men de skiter i rådjurskid.
Jag ringde min syrra som är viltvårdare istället, hon sa att ibland kan de bli förlamade av choken.
Det går oftast inte att rädda dem ändå för att de stressar ihjäl sig själva om man tar hand om dem.
Medan jag pratade med henne hade gubben hämtat en bonde från gården intill. Han kom med hagel-brakaren i högsta hugg. Jag hann inte hålla för ögonen på min son (6 år), som storögt fick se det söta kidet åka till himlen i ett huj.

Han satt tyst i bilen på väg hem och jag kände att man måste tala om att ibland är döden det ända rätta.
- Vad tänker du på, är du ledsen, vill du prata om det?
- Jag visste inte att de lät så där.
- Den skrek för att den var rädd och hade ont, annars brukar de skälla som hundar.
- Nej dumming, jag menade geväret - vilken jädrans smäll! jag måste rita ett gevär när jag kommer hem.

Ja ja, man ska inte krångla till döden. alla som föds måste ju dö, men första gången man ser och hör ett riktig hagel gevär måste man ju dokumentera.